Mitt liv min framtid?
Sitter just nu uppe i en husvagn och lyssnar på musik och vet inte riktigt vart jag är på väg. Känns som jag typ avvaktar tills tiden bestämmer hur allt kommer bli. Måste söka jobb i lidköping också för förmodligen är det där jag kommer hamna i höst. På både gott och ont. Jag vet ju att jag mkt väl skulle kunna tänka mig en framtid som gymnasielärare men jag pallar inte med att plugga. Iaf inte just nu. Inte med mina ekonomiska bekymmer och min psykiska ohälsa. För en sak som mitt år i karlstad har gett mig så är det insikt. Insikt i mig själv. Har sett mkt som jag gjort fel mot folk i min omgivning och fd flickvänner i synnerhet. Saker som jag ångrar idag. Sen har jag även återupplevt min mellanstadietid och min hemska lärare där. DÅ jag nu fått lära mig vad lärare får och inte får göra. Och det är många fel som hon har gjort. Hade hon varit bättre kanske jag skulle ha mått bättre nu. Men det är något man aldrig vet.
Är faktiskt lite rädd för framtiden. För jag trodde jag visste hur den skulle se ut och sen händer allt det här och min bild bara raderas. Och mitt i allt dyker en flicka upp som jag inte alls får något grepp om. Jag vet inte hur intresserad hon är om hon ens är intresserad. För ibland när hon tittar på mig så gnistrar hennes ögon och vi får en connection. Det är iaf vad jag tycker. Men jag vill inte överanalysera och skapa förhoppningar om saker som kanske inte alls är så som jag tror. Har en tendens att göra det. Jag är lite av en drömmare. Som med drömvinsten. Efter varje dragning och jag är på väg för att kolla om jag har vunnit så funderar jag på hur jag kommer reagera om tjejen i kassan säger.: Grattis, du har vunnit drömvinsten. Men chansen att vinna drömvinsten är ju ganska så liten. Eller ja den är i stort sett ickeexisterande. Men ändå hoppas jag lixom. Då skulle jag kunna lösa mina ekonomiska bekymmer, jag skulle kunna göra sånt jag drömt om länge. Som att åka till USA. Där min bästa vän är just nu med sin bror. Jag är inte alls avis.
Känner att jag vill ta en superfylla någon gång i sommar. Bara skita i allt och alla och sätta mig någonstans, dricka massa öl och tycka synd om mig själv. Inte för att det är direkt synd om mig då jag har mig själv att skylla men bara för att.
Nej nu avrundar jag för nu. Kanske kommer en senare.
Tack och hej leverpastej.