Words of mass destruction

Har haft en av mina mest känslosammakvällar i karlstad ikväll. Har pratat med min mor och varit så nära gråten att jag kände mig tvingad att lägga på. Vi pratade om mig, hur jag mår och vad jag bör göra för att det ska bli bättre. Och för att vara jag så var det jävligt svårt att ta av mig masken och visa hur sårbar och liten jag är. Hatar att känna mig sårbar, förmodligen pga av mobbingen jag genomled i grundskolan. Jag vill visa mig stark och modig och att jag klarar mig själv. Men som mitt liv ser ut nu så gör jag inte det. Och det skrämmer mig på ett sätt som inget skrämt mig tidigare. Jag blir rädd för mitt liv och min framtid så jag kallsvettas och skakar. Jag vet att jag måste få mitt liv på rätt köl igen men jag vet inte om jag har orken för det. Visserligen borde jag söka hjälp för att få ordning på det. Men med mina erfarenheter av att "prata" om problemen så hjälper det inget. Står man i en lerpöl så står man i en lerpöl, oavsett hur mycket man pratar om det med någon. Men jag ska ge det en chans. Vem vet det kanske hjälper?

Har inte riktigt bestämt om jag ska slå till med en fylla i helgen eller inte. Har egentligen inte råd men det skulle vara skönt att umgås med folk och ha roligt för omväxlingsskull. Inte bara sitta på mitt sovloft framför datorn eller framför tvn zappandes mellan idiotprogram till idiotprogram. Men vi får se vad som händer. Är ju ett par timmar fram tills att jag får pengar så då får vi se vad som händer.

Känns som jag egentligen vill skriva av mig en massa skit som tynger mig men som jag skrev tidigare i min inledning så hatar jag att visa mig svag. Och jag vill inte ha en massa kommentarer om att det är synd om mig eller att jag ska rycka om mig. För jag har själv satt mig i skiten och jag vet att jag borde rycka upp mig. Jag vet det. Men ändå så händer inget.

"People can change, but they don't cause it's easier not to" (Mouth, One Tree Hill Season 4 Episode1)