Words of mass destruction

Sitter här ännu en natt, utan ngn tanke på somna eller att ens lägga mig i sängen och försöka. Känner bara inte för det. Kanske för att jag vet att jag inte gjort min uppgift för imorgon om islam eller för att jag inte vet om jag vill vakna. Utan för att jag har en jobbig känsla i magen av hela min situation. Och att jag på något sätt gjort situationen för min mor mkt svårare. Hade jag bara hållt käft så hade hon inte behövt oroa sig. För hon är lycklig nu. Och det är så jag vill se henne. Lycklig, garvandes levandes livet.

Precis så som jag vill må. Och så jag kommer att må när jag når slutet av den här svackan. För livet är som en bergodalbana, ibland går det nerför ibland uppför. Bara att kasta armarna i luften, skrika för allt vad livet är värt och åka med.



Wiiiiiiieeeeeee!!!!!