Words of mass destruction

Det finns saker hos mig jag aldrig slutar förvånas över. Mitt sätt att helt oväntat låta känslor skölja över mig. Hur jag aldrig slutar drömma och hur jag alltid bryr mig lite för mkt om vad andra tycker om mig. Men med min uppväxt är det kanske inte så konstigt att jag fortfarande märker av dom egenskaperna i mig själv. Ofta när jag inte vill. Men att se sina problem brukar ju sägas vara det första steget mot att kunna rätta till dom. Tidigare har jag haft lite av principen att jag vet hellre om att jag är trasig än att jag försöker laga mig själv och misslyckas. Men efter att i natt ha sett på One Tree Hill så är jag av en annan uppfattning. Det bästa är att iaf ett av dom underbara avsnitten jag såg kommer att sändas i Sverige snart. Det andra gick nu i söndags. Både avsnitten handlade om att göra en skillnad. Hur vi påverkar varandra och hur vi genom att vara snälla och bry oss om andra förändrar världen. Kanske inte den stora mäktiga världen men den världen vi möter och lever i varje dag. Jag hoppas att jag gjort en skillnad för några av dom personer jag stöttat och mött på. Och då helst på ett positivt sätt. Har ju fått den bekräftelsen av killen jag sålde skor till i landskrona. Borde kanske redan tänkt på allt detta redan då men det är inte förrän nu jag tänker göra allt för att det ska ske. För det finns kanske lite karma. Även om jag tycker jag har varit en ganska bra vän och person så vet jag att jag gjort en hel del saker som har sårat människor och raserat vänskap och relationer. Och det är inte den typen av människa jag vill vara. Jag vill vara den vännen man vänder sig till när man behöver prata om allt. Jag vill vara den som får en att skratta och le när man mår som mest dåligt. En riktig vän helt enkelt. Men självklart vill jag vara mer än vän med ngn speciell också. Och när det gäller den typen av relation så vill jag bli bättre på att lyssna. Bättre på att kommunicera och bättre på att förstå behov. För i dom 2 seriösa relationerna jag varit i så har jag inte riktigt lyssnat. Jag har stängt in mig själv i mig själv och jag har inte sett eller förstått när flickorna har glidit mig ur händerna. Tyvärr inser man ofta inte vad man hade innan man förlorar det. Vet om att jag tidigare i mina bloggar bett om ursäkt för mitt/mina beteenden. Speciellt till en flicka. För det går inte en dag som jag inte ångrar mig. Men jag vet att det är något jag aldrig kan erkänna öppet. För jag vill inte krångla till saker. Samtidigt vill jag bara plocka upp telefonen och ringa. Men det går inte. Tyvärr. En del av mig hoppas att hon läser mig blogg, förstår att det är henne jag pratar om och förlåter mig.

Nu när jag sitter och skriver denna bloggen så lyssnar jag till Kai Tracid ? To many times. En underbar låt som förstärker känslan jag har inom mig att jag kan ändra på saker och ting om JAG vill. Det beror på mig. Jag kan inte stå och se på och förvänta mig att någon annan tar tag i mitt liv.

Ska avrunda lite här nu. Kommer säkert att skriva en ny blogg vid ett senare tillfälle under dagen om hur min dag varit i allmänhet. Men kände att jag ville klottra av mig lite tankar. Även om det är i ett worddokument som jag senare får lägga in på bloggen via klippa och klistra.

Shit vad jag saknar Internet!